Skogsfågeljakt 2017 – premiären!

Herre gud så nervös jag var i år. Dålig i magen och sovit dåligt. Har såna höga krav på mig själv och tycker att jag är så dålig som “trädskällarjägare”. Blev bestämt att jag skulle starta med Konrad som är min egen hund och Micke skulle ta Coffy.
Konrad var pigg som tusan. For iväg som ett spjut och försvann över 500 meter bort när jag hörde första skallet. Medan jag väntade dök det upp ett gäng tofsmesar. Typiskt när jag hade “fel” objektiv på kameran.

Konrad hittade ganska snabbt fågel. Blev stressad som tusan när han skällde och jag skulle försöka hinna smyga fram. Naturligtvis hade han hittat en orrkull och när jag smög fram far det orrkycklingar både till höger och vänster men Konrad stod kvar och skällde samma fågel tills den fick nog och flög. Då förföljde han den men hittade inte igen den.

Skrämde iväg flera fåglar. Kändes som det var orrar överallt. Tappade humöret och tänkte att jag är en idiot som håller på med den här. Klumpig som jag är och med artros i ett knä och protes i det andra. Konrad far in i en kull igen. Flera fåglar flyger men en sitter kvar.

Höll på att få spader innan jag hittade igen fågeln – en orrkyckling i en björk. Konrad markerade superfint. Tätt och fint skall. Jag sköt första skottet – och MISSADE, fågeln sitter fortfarande kvar. Konrad blev frustrerad och bytte sida. Han fortsätter att skälla och stirra på fågel. Jag skjuter igen – och MISSAR. Men herregud tänkte jag. Nu blev det fel för att Micke sköt in bössan åt mig. På fjärde skottet trillar fågel äntligen ner och både Konrad och jag är nöjda.

Min tappra lilla kämpe som är som en prydnadsspets hemma och förvandlas när han får på sig pejlen. Konrad sprang idag 1,7 mil och vi var ute nästan 4 timmar.

Det är något speciellt att gå alldeles ensam i skogen med bara sin lilla hund som sällskap.

ökturerna har blivit längre, låg på 400-500 meter så långa stunder känner man sig bra ensam men jäklar när skallet ljuder genom skogen då stiger pulsen.